Dagens agenda.
Kuken ska ha sitt.
Ett ojämnt liv.
En dag upp, andra dagen ner.
Ångesten varvas med välbehag och rus från droger som inte är möjliga att inta genom olika substanser, utan mer måste upplevas fysiskt.
Svårt att förklara för er hur jag menar.
Man måste vara där.
När andra flyr landet, skaffar barn eller gör karriär är det egentligen bara en sak som kvarstår för min del.
"Hålla det äkta", och "hålla nere min skit", som man hade sagt i brooklyn.
Hur jobbig jag än må finna vardagen så kan jag inte låta bli att älska den.
Luvan över huvudet i morgondisen på väg till jobbet, pumpandes tung musik i lurarna.
Arbeta hårt. Det verkar ligga i släkten. Jag gillar det.
Quality of life.
Ångesten varvas med välbehag och rus från droger som inte är möjliga att inta genom olika substanser, utan mer måste upplevas fysiskt.
Svårt att förklara för er hur jag menar.
Man måste vara där.
När andra flyr landet, skaffar barn eller gör karriär är det egentligen bara en sak som kvarstår för min del.
"Hålla det äkta", och "hålla nere min skit", som man hade sagt i brooklyn.
Hur jobbig jag än må finna vardagen så kan jag inte låta bli att älska den.
Luvan över huvudet i morgondisen på väg till jobbet, pumpandes tung musik i lurarna.
Arbeta hårt. Det verkar ligga i släkten. Jag gillar det.
Quality of life.
En fin balansgång.
Jag får pikar. Gliringar.
Håll dig inom ramarna. Stick inte ut näsan. Folk gillar inte när andra säger vad dom tycker.
Rätta dig in i ledet.
En del vill inte att jag ska blogga. Dom tycker att jag blottar för mycket. Berättar om saker jag inte borde så att fel människor får tillgång till det.
Tydligen är det tabu att stå för vad man tycker och vem man är.
Jag är den jag är. Alla gillar det inte, få älskar det. Kanske för att så många har så svårt för det själva.
Sanningen är att alla parter hittar hit. Ni stör er på mig, eller så älskar ni det jag skriver. Och det viktiga är egentligen inte vad ni tycker, utan att jag ens kan framkalla en reaktion, en känsla, hos er. Det gör mig nöjd. Och ni vet var ni lämnar era spår.
Håll dig inom ramarna. Stick inte ut näsan. Folk gillar inte när andra säger vad dom tycker.
Rätta dig in i ledet.
En del vill inte att jag ska blogga. Dom tycker att jag blottar för mycket. Berättar om saker jag inte borde så att fel människor får tillgång till det.
Tydligen är det tabu att stå för vad man tycker och vem man är.
Jag är den jag är. Alla gillar det inte, få älskar det. Kanske för att så många har så svårt för det själva.
Sanningen är att alla parter hittar hit. Ni stör er på mig, eller så älskar ni det jag skriver. Och det viktiga är egentligen inte vad ni tycker, utan att jag ens kan framkalla en reaktion, en känsla, hos er. Det gör mig nöjd. Och ni vet var ni lämnar era spår.
